hahair

Så. Nu sitter man här med ett par stenar mindre och fyra igensydda hål på magen. Jag känner mig riktigt läcker med fyra gigantiska plåster på magen och ett i vardera armväck, jag har blåa ringar under ögonen och ryggen är korkad som om jag vore 90+. Huvudet är väck. Jag bara sover och sover. När jag väl är vaken så är jag trött, dåsig och aningen vimmsig. Jag slirar på tangenterna och de allra vanligaste orden känns plötsligt svårstavade. Jag gillar inte medicinen.

Men allt har gått bra! Trots att jag just nu inte känner mig någonting som ens liknar frisk så tror jag att jag inom en vecka kommer vara redo för äventyr igen. De smärtsillande medicinen jag äter gör mig så förbannat trött så jag sov nästan hela dagen igår. Var sammanlagt vaken två timmar under dagen och tre på kvällen. Bättre lycka idag. Har hittills varit vaken tre timmar sammanlagt och jag kan röra magen/hosta/skratta/vrida utan att skrika. Framsteg.

Pappa hämtade mig nyss och jag lämnade skönsmon och bytte till haga. Trapporna var en mardröm. Kändes som om någon försökte gräva ut mer stenar och när de sista trappstegen var nådd funderade jag på om jag någonsinn skulle återvända mot harmonigatan. Det kommer jag. Men så kändes de... Jävla trappor, eller, jävla mage kanske? De få metrarna mot bilen var inte heller smärtfria, jag fick gå myrsteg och när röven väl landat i sätet önskade jag att jag aldrig skulle behöva resa mig. Det gör ont när magmusklerna jobbar. Men det är över nu. Det går mot bättre och skönare tider, några dagar till med smärtsillande och sen ska jag vara redo för både bravader och skola. Jag längtar efter en prommenad, att orka gå några steg. Jag vill kunna gå utan att huka ryggen likt en ostbåge.. 

De är min dröm idag: En kroppshållning som ej går att jämnföra med en ostbåge, och en mage som inte skriker av smärta av att gå i trappen. Några dagar till bara, sen så. Nu: Sova lite mer.