hahair

Det smärtar i magen och jag vet inte om det är stenarna eller oron som spökar. Vill inte ta medicin i onödan så jag tror på de senare alternativet och väljer att avstå från att trycka upp ett piller i stjärten. Skönt. Slapp man de. Oron i magen har gjort så att mina fingrar vill skriva av sig, övertala psyket att det kommer gå suveränt bra imorgon. Suveränt. Det är ju busenkelt att snitta upp magen, plocka ut lite saker och sen sy igen. Helt normalt.

Nej... Jag försöker inbilla mig att det är ett busenkelt ingrepp och att vipps, vipps så är stenarna och smärtan borta. Jag försöker men lyckas ej. Ikke. Ikke sa nikke. Det lär garanterat bli förseningar, det lär förmodligen inte gå att göra med titthål och jag lär förmodligen få spendera flertal nätter på de muggiga sjukhuset. Min doktor lär säkert vara sjuk och istället kommer praktikanpatrik in och snittar mig, gör fel och lämnar sakerna som ska ut kvar i mig. Jävla patte. Någonting lär gå så jävla fel. Det är tur att jag har resurser med mig,
resurserna är: Hjärtat andreas, han får skjutsa upp mig och hålla min kallsvettiga handsvettshand ända in i det sista. Hjärtat mamma, hon får se till att allting går rätt till, att rätt doktor snittar och att de som ska ut kommer ut. Och, och att jag vaknar. Jag har ett dreamteam men ändå känns det som om någonting kommer att gå fel. Så fel.
Over and out, nästa inlägg kommer när sövningen är ur sikte och pauline kan kallas frisk. Ett gäng stenar senare alltså.